Day of Defeat

Mer om Day of Defeat

Day of Defeat är en lagbaserad multiplayer-shooter i förstapersonsperspektiv, satt under andra världskriget, helt utan singleplayer-kampanj. Spelet föddes som en fanmod till Half-Life i slutet av 90-talet, innan Valve köpte rättigheterna och gav ut det som ett fristående spel 2003, utgivet via Activision och byggt på samma motor som originalet, GoldSrc. En separat nyinspelning, Day of Defeat: Source, kom 2005 och byggde om samma grundspel på Valves nyare Source-motor med uppdaterad grafik, men behöll upplägget intakt. Varje match spelas online mellan två lag, de allierade och axelmakterna, på banor baserade på verkliga platser och strider från den europeiska krigsskådeplatsen, allt från franska byar till flodövergångar och befästa städer. I stället för ren deathmatch bygger matcherna på mål: lagen måste vanligtvis erövra och hålla en serie kontrollpunkter eller strategiska zoner utspridda över kartan, och en omgång avgörs när ett lag säkrat kartans nyckelmål eller när tiden tar slut. Spelare återuppstår mellan omgångar snarare än mitt i striden, vilket håller omgångarna korta och gör att kontroll över kartan, inte antal dödade fiender, är det som faktiskt avgör en match. Innan en omgång väljer varje spelare en klass, och antalet klasser växte under spelets livstid. Grundutbudet består av gevärsskyttar, stormtrupper med kulsprutepistoler, en understödsklass med en lätt kulspruta och renodlade prickskyttar, medan den amerikanska bazookan, den tyska Panzerschreck och den brittiska PIAT senare blev en egen pansarvärnsklass i en uppdatering. Det finns inga fordon i spelet, striderna är renodlat infanteri hela vägen, och en enskild karta spelas vanligtvis klart på betydligt mindre än en halvtimme innan laget går vidare till nästa karta i rotationen. Varje klass bär vapen hämtade ur sin sidas verkliga arsenal, så tyska och allierade laddningar känns distinkt olika i stället för att vara omskinnade versioner av samma vapen, och ammunition, laddningstid och eldmönster är inställda för att ungefär motsvara de riktiga vapnen de bygger på. Vapnen avfyras från höften i stället för genom riktmedel, så att läsa av rekylen och eldlängden på känn är en del av att lära sig varje vapen. Boltgevär har en synlig, tidskrävande omladdningsanimation som gör skytten kortvarigt sårbar, och understödsvapen kan sättas upp liggande för extra stabilitet men långsammare omplacering. Korta röstkommandon och markeringar på kartan låter ett lag samordna en framryckning eller varna för en prickskytt utan att skriva något mitt i striden. Eftersom hälsan inte regenererar och ingen omgång ger en nådig återhämtning mitt i striden väger positionering och lagarbete betydligt mer än enbart reflexer. Att flankera en fiendehållen punkt, täcka en lagkamrat som rör sig över öppen mark, eller bara veta vilket fönster en prickskytt sannolikt bevakar, är den typ av beslut som skiljer en vunnen omgång från en förlorad. Day of Defeat bad aldrig spelarna lära sig något komplicerat progressionssystem; designen höll sig nära sina rötter som en ren, måldriven shooter från andra världskriget, byggd av spelare för spelare, och det raka upplägget är till stor del vad som bar spelet från Half-Life-mod till kommersiell utgåva och, så småningom, en nyinspelning på Source-motorn som höll formatet levande i många år efteråt.