Serien är tillbaka, och den har inte glömt vem den är#
18 år. Så länge har det gått sedan Castlevania: Order of Ecclesia senast gav oss ett klassiskt 2D-Castlevania, och under tiden har hela Metroidvania-genren, som Castlevania en gång i praktiken uppfann, vuxit till en egen industri, med allt från Hollow Knight till Bloodstained: Ritual of the Night som byggt vidare på arvet. Att komma tillbaka till det efter så lång tid är inget litet åtagande, och Evil Empire och Motion Twin, mest kända för Dead Cells, har tagit på sig det ansvaret tillsammans med Konami. Vi har alltid älskat den här serien, och Belmont's Curse är en comeback som gör oss riktigt glada.
Du spelar som Rose Belmont, dotter till Trevor Belmont och Sypha Belnades, två av namnen som en gång besegrade Dracula. Det är en tung arvslast att bära för en ny huvudperson, men spelet låter henne bära den utan att bli en ren kopia av sina föräldrar. Miljön är ett brinnande, monsterhärjat slott målat i ett nytt tecknat formspråk, fullt av granna färger och elektroniskt, bastungt soundtrack byggt på remixar av äldre spel i serien. Det känns modernt utan att tappa den där tunga, gotiska känslan som alltid definierat Castlevania.
Piskan gör allt, och gör det bra#
Det som verkligen lyfter Belmont's Curse över ett nostalgitrick är hur piskan används. Den är inte bara ett vapen längre. Du hakar i ringar utspridda i miljön för att svinga dig över avgrunder, drar dig direkt till fiender för att komma åt dem snabbt, och kan till och med kedja ihop ett grepp med en attack mitt i luften. Resultatet är att förflyttning och strid flyter ihop till samma sak i stället för att vara två separata lägen, och plötsligt känns varenda rum i slottet som en möjlighet att röra sig snyggt genom i stället för ett hinder att ta sig förbi.
Ovanpå piskan finns sju vapenkategorier, från svärd och spjut till boxningshandskar, plus relics som triggar egna effekter i både offensiv och defensiv riktning. Varje besegrad boss ger nya magiska förmågor, och bossarna själva kräver tålamod: det handlar om att faktiskt lära sig mönster snarare än att bara nöta sig igenom med råstyrka. Stridssystemet bär hela spelet, och det är där Belmont's Curse känns som en genuin utveckling av serien snarare än en ren påminnelse om vad den en gång var.
Utforskandet har en pris lapp#
Belmont's Curse är en icke-linjär Metroidvania med sparrum, snabbresepunkter och nyckelföremål, precis som genren kräver. Problemet är att vägledningen mot vad som är kvar att hitta lutar lite väl mycket åt det kryptiska. Du får ledtrådar på vägen, men ingen tydlig markör för vad ett redan besökt område fortfarande gömmer, bortsett från en procentsats för hur utforskat det är. Det ger en äkta känsla av att faktiskt upptäcka något själv när pusselbiten väl faller på plats, men sena timmar i spelet kan också bli mer letande än lek.
Snabbresan mellan slottets olika delar är dessutom mer begränsad än vi hade velat, vilket gör en del längre vandringar fram och tillbaka till ett nödvändigt ont snarare än ett val. Det är den enda delen av Belmont's Curse som känns som en designbrist snarare än en medveten avvägning.
Är det nästa Symphony of the Night?#
Nej, och det är okej. Symphony of the Night är fortfarande måttstocken serien mäts mot, och Belmont's Curse når inte riktigt dit för oss. Men det behöver det inte göra för att vara ett fantastiskt Castlevania. Rose Belmont är en huvudperson värd att följa, piska-grapple-systemet är den bästa rörelsemekaniken serien haft, och de gotiska miljöerna är några av de vackraste i hela katalogen. Den kryptiska vägledningen och den begränsade snabbresan drar ner tempot ibland, men förtar aldrig helheten.
9 av 10 – ett Castlevania som respekterar sitt arv och samtidigt vågar bli bättre.