En såg, en sköld och ett krig utkämpat stillastående#
Doom: The Dark Ages är det första Doom i huvudserien på över ett decennium som bygger på en enkel, motvalls idé: tänk om Doom Slayer slutade röra sig? Spelet är utvecklat av id Software, utgivet av Bethesda Softworks och kom den 15 maj 2025 till PlayStation 5, Xbox Series X|S och PC. Där Doom Eternal gjorde varje strid till ett resurspussel i luften, löst genom dashar, meat hook och dubbelhopp mellan sex system samtidigt, ger The Dark Ages dig en sköld med sågklinga, säger åt dig att planta fötterna och ber dig läsa en attack i stället för att dasha undan. Det är en riktig pendelsvängning och ingen säker uppföljare, och efter en hel kampanj av att blockera, parera och kontra Helvetets medeltida arméer landar den för det mesta.
Premissen är en prequel som utspelar sig flera generationer före Doom (2016) och Doom Eternal, och den visar äntligen den Unholy Crusade som de två spelen bara nämnde i förbigående. Slayern är ett vapen som King Novik ger Night Sentinels i Argent D'Nur för att slå tillbaka en demonisk invasion ledd av Prince Ahzrak, som vill ha artefakten Heart of Argent för att ta total kontroll över Helvetets legioner. Där 2016 års reboot och Eternal höll sin huvudperson som en nästan stum naturkraft som vandrade genom miljöberättande, omger The Dark Ages honom med ett riktigt hov: Novik, hans dotter och arvtagare Commander Thira och en rad Sentinel-officerare som bråkar, planerar och dör omkring honom. Det är det mest berättande den moderna serien någonsin försökt sig på, och det ändrar spelets hela rytm innan ett enda skott har avlossats.
Vad som gör The Dark Ages annorlunda#
Idén som bär hela spelet är Shield Saw, en kombination av sköld och roterande sågklinga som gör blockering från en nödlösning till det viktigaste offensiva verktyget. Håll upp den, och en grön blixt på en inkommande attack betyder att den går att parera. Tajmar du blocket rätt gör Slayern att angriparen vacklar och blir öppen för en uppföljning, eller, när det gäller kastade projektiler, fångar föremålet och slänger det rakt tillbaka mot det som sköt det. Mot spelets vanliga Legionnaires gör en välsittande parry-kedja en folkmassa till en korridor av bedövade mål. Mot Cursed Prowler och andra rushdown-demoner, som införts just för att straffa den som försöker spela The Dark Ages som Eternal, är det enda pålitliga svaret att stå kvar och läsa signalen.
Det är spelets verkliga chansning. Doom Eternals identitet byggdes helt på momentum, på att aldrig låta fötterna vara på marken mer än en sekund och på att jonglera ammo, hälsa och armor som du fick genom att använda chainsaw, glory kills och Flame Belch över hela arenan över en arena. The Dark Ages ber dig glömma nästan allt det. Det finns ingen air-dash. Det finns ingen meat hook. Rörelsen är tyngre och mer avvägd, närmare en boxares fotarbete än en plattformsspelares. Det är ett verkligt kontroversiellt val, och det syns på hur delade reaktionerna har varit. Spelare som kom till serien för Eternals fart har varit tydliga med att den långsammare, parry-baserade loopen känns som ett steg bakåt, medan spelare som tyckte att Eternals jonglerande var utmattande har hyllat The Dark Ages för att äntligen låta en strid andas. Båda reaktionerna är ärliga beskrivningar av samma designbeslut, och ingen har fel. Det som är sant är att den nya loopen kräver en annan sorts skicklighet, timing och positionering framför movement tech, och när timingen väl sitter ger det en tillfredsställelse som Eternal aldrig erbjöd: att blocka en Baron of Hells överhandssvep och skicka tillbaka det med ett sköldkast.
Argent D'Nur: en värld med verklig skala#
Där Doom Eternals arenor var abstrakta sci-fi-lådor byggda enbart för att rymma en strid, bygger The Dark Ages en faktisk värld runt striderna. Argent D'Nur tar form som ett medeltida fantasyrike som kolliderar med industriell och kosmisk skräckteknik: obsidiankatedraler med glasmålningar som föreställer tidigare korståg, krigsslitna fästningsmurar som bestigs med belägringstorn och Helvetets arméer som strömmar in genom portar som ser ut att vara slitna ur ett katedraltak. Det är den snyggaste miljön id Software någonsin satt ihop, inte på grund av rå teknisk detaljrikedom, även om spelet håller en riktigt stabil bildfrekvens på konsol, utan för att arkitekturen har en egen blick. En tronsal som lyses upp av döende glasmålningar säger något om Sentinels sjunkande imperium innan en enda replik har sagts.
De större banorna lutar sig mot skala på ett sätt som serien inte provat förut. Senare kapitel öppnar sig mot breda belägringsslagfält där Slayern strider över en fästning under aktiv beskjutning och rör sig mellan markstrid, ridna avsnitt och mech-insatser inom en enda vidsträckt karta i stället för en rad arenarum. Det är ett ambitiöst strukturval som för det mesta lönar sig i spelets mittparti, men några av de öppna sträckorna är längre än fiendevariationen räcker till för, och tempot sjunker märkbart i andra halvan av ett par kapitel innan nästa stora set piece kommer och nollställer energin.
Förflyttningen över de här större ytorna är också mer jordnära än i Eternal. Det finns ingen klättring på rep eller stänger, inga plattformspussel invävda mellan striderna, och ingen fast travel när en bana väl är igång, så att ta sig från ena änden av en belägringskarta till den andra sker till fots eller på en mount snarare än via en meny. Det förstärker spelets övergripande filosofi, det här är en värld du befinner dig i och inte ett gym du svingar dig genom, men det är också den traversalförändring som spelare från Eternal har lagt märke till och diskuterat mest, eftersom den tar bort ett av föregångarens signaturuttryck för skicklighet helt och inte bara gör det långsammare.
Vapen och arsenalen#
Skjutandet under det nya sköldsystemet är fortfarande igenkännbart Doom, och det är djupt. Fler än tjugo vapen rullar genom kampanjen, från en ombyggd Super Shotgun som fortfarande sliter sönder armor på nära håll till Skullcrusher, en benskjutande flail-liknande launcher, och Ravager, en tung, långsamt skjutande kanon byggd för bepansrade mål. Nya vapen som Skullsplitter, ett laddbart yxliknande distansvapen, och den återvändande Chaingun ger arsenalen verklig textur. Vissa vapen är byggda för att plocka isär en Titan-stor fiendes pansarplattor bit för bit, andra finns bara för att rensa ett rum på fodder på några sekunder. Ammohanteringen tvingar fortfarande fram vapenbyten mitt i striden, men tempot i bytena är lugnare än i Eternals ständiga jonglerande, vilket passar spelets långsammare rytm. Närstriden är inbyggd i Shield Saw och en uppsättning upplåsbara Flame Belch-liknande verktyg, så det finns sällan anledning att sträcka sig efter ett särskilt närstridsvapen på det sätt Eternals chainsaw krävde.
Det som får arsenalen att fungera som helhet är hur tydligt varje vapen svarar mot ett specifikt problem och inte mot ett allmänt skadevärde. Skullcrushers breda bågskott är byggt för att rensa grupper av snabba Legionnaires med lite HP innan de hinner ta sig fram. Ravager finns nästan enbart för att strippa en Titan-klass-fiendes pansar i en strid som annars skulle ta dubbelt så lång tid. Den precisionen gör att vapenbyten mitt i ett möte blir ett taktiskt beslut snarare än en reflex, och det är ett av de tydligaste exemplen på att det långsammare tempot lönar sig: det finns tid att faktiskt tänka efter vilket av tjugo-plus verktyg som situationen kräver, i stället för att ta det som redan är valt eftersom striden ändå är över om fyra sekunder.
Mech- och drakstrid: spektakel framför djup#
The Dark Ages mest omtalade tillägg är fordonsstriderna: en trettio våningar hög Atlan-mech för strider i stadsskala mot Titans, och en cybernetisk drake för luftstrider mot demonflottor. Båda är vid första tillfället det mest högljudda och absurda id Software någonsin släppt i ett Doom-spel, och den första Titan-striden, ett långsamt, tungt utbyte av slag mellan två byggnadsstora kombattanter, är en riktig höjdpunkt i kampanjen. Problemet är djupet. Både mech- och drakavsnitten är byggda kring ett litet, upprepbart mönster, blocka eller väja, landa kontringen, upprepa, och när de dyker upp för tredje eller fjärde gången i kampanjen har nyhetens behag klingat av snabbare än spektaklet. De fungerar bäst som skiljetecken mellan spelets kärnstrid med sköld och skjutvapen snarare än som ett eget system, och kampanjen är smart nog att inte låta dem stanna för länge i något enskilt kapitel, även om några senare uppdrag tänjer på gränsen.
Story och tempo: ett Doom med en riktig biroll#
Berättarambitionen här är den största avvikelsen från de två senaste spelen. Doom (2016) och Doom Eternal berättade sina storys nästan helt genom miljödetaljer och codex-poster och höll Slayern som en nästan tyst nolla. The Dark Ages placerar honom i ett faktiskt hov, där King Novik ger honom order, Commander Thira behandlar honom som både vapen och allierad, och Prince Ahzrak är en avhoppare vars svek driver handlingen i den senare halvan. Det ger miljön verkliga insatser: det här är ett rike som faktiskt håller på att förlora ett krig, inte en uppsättning ruiner som redan är förlorade. Priset är tempot. Cutscenes och dialog avbryter actionen oftare än i Eternal, och spelare som kom till Doom enbart för oavbruten strid kan hamna i väntan genom hovpolitik för att komma tillbaka till Shield Saw. Spelet är öppet med att göra det här valet, och för en serie som går in i sin tredje moderna del är det ett försvarbart sätt att hindra formeln från att stelna att ge världen en egen röst.
Svårighetsgrad och tillgänglighet#
The Dark Ages behåller seriens välkända svårighetsstege från "I'm Too Young to Die" upp till "Nightmare", och den parry-fokuserade striden gör faktiskt de lägre graderna mer lättillgängliga än Eternals någonsin var, eftersom en långsammare, mer läsbar attackrytm är lättare att lära sig än Eternals ständiga resursmatematik i luften. På högre svårighetsgrader straffar spelet hårt feltajmade parries, särskilt mot Cursed Prowler och andra demoner som införts just för att motverka spelare som försöker spela hela spelet i Eternals tempo. Det finns ingen särskild enkel-knapp utöver de vanliga svårighetsinställningarna, men sköld-först-loopen är med sin design det mest nybörjarvänliga inträdet serien haft sedan 2016 års reboot.
Skillnaden i samtidiga spelare är värd att stanna vid i stället för att förklara bort, eftersom den stämmer med vad designförändringen faktiskt kräver av återvändande spelare. Doom Eternals fanbas byggdes till stor del kring att bemästra ett specifikt, krävande rörelsesystem, och en uppföljare som tar bort air-dashen och meat hooken kommer alltid att förlora en del av de som föll för just det skicklighetstaket, oavsett hur bra ersättaren spelar. The Dark Ages är ingen större, bättre Eternal. Det är ett annat spel med samma titel, och storleken på Steam-glappet är det tydligaste beviset på att en betydande del av publiken ville ha det förra och inte det senare.
Jämfört med Doom Eternal och Doom (2016)#
Doom Eternal är fortfarande det bättre spelet om ren fart är det du vill ha av Doom: dess rörelseverktyg, meat hook, air dash och monkey bars, gjorde varje arena till ett pussel som löstes genom rörelse, och inget i The Dark Ages försöker återskapa den känslan. Om ditt favoritminne från serien är att jonglera sex resurssystem medan du dashar genom luften gör Eternal det fortfarande bättre, eftersom det fortfarande är det enda spelet som är helt byggt kring just den idén.
Doom (2016) är den närmare jämförelsen i tonen. Båda spelen föredrar tyngd och slagkraft framför ren rörlighet, och båda använder glory kills och hagelskott som skiljetecken snarare än hela meningen. The Dark Ages går längre än 2016 någonsin gjorde genom att lägga till Shield Saws parry-lager och bygga verkliga berättelseinsatser kring Slayern, och blir därmed det mer ambitiösa spelet, även om 2016 års tätare, kortare kampanj har mindre fett i andra halvan.
Är det värt pengarna?#
Till fullpris på runt 70 dollar på konsol och PC är The Dark Ages ett ordentligt singleplayer-paket: ungefär 15 timmar för en fokuserad genomspelning av de 22 kapitlen på normal svårighet, och 20 timmar eller mer om du jagar hemligheter, samlarobjekt och spelets högre svårighetsgrader. Det finns ingen multiplayer alls, ett medvetet val som id Software har sagt att de gjorde för att skydda kampanjens omfattning, så hela köpet vilar på singleplayer-värdet, och för en storbudgetkampanj på 15 till 20 timmar med så här mycket produktion bakom håller det. Spelet har sedan lanseringen fått en storyexpansion, Revelations, som släpptes i juli 2026, för den som klarat basspelet och vill ha mer.
Bästa plattform: PC är det starkaste valet om din dator klarar de rekommenderade specifikationerna, eftersom spelet har varit en av 2025 års bäst optimerade stora releaser och körts smidigt även med sitt ursprungliga Denuvo-skydd. Skyddet har sedan tagits bort efter Revelations-uppdateringen. PlayStation 5 och Xbox Series X kör med stabil bildfrekvens utan märkbara kompromisser. Steam Deck-kompatibiliteten finns men är knagglig: spelet siktar på ungefär 720p i 30 bilder per sekund på handdatorn, och att komma dit krävde justeringar efter lansering, så det är spelbart snarare än bekvämt på språng. Det finns ingen version för föregående konsolgeneration, PS4 och Xbox One stöds inte.
Spela det här i stället om…#
Kortare: Doom (2016) täcker liknande mark i en tätare kampanj på ungefär 13 timmar, med snabbare tempo och utan The Dark Ages sidospår i hovpolitik.
Enklare: Doom Eternals egna första timmar, innan hela resursjongleringen sätter igång, lär ut rörelsen gradvis och är fortfarande en mjukare ramp för nybörjare i snabb FPS-strid än The Dark Ages parry-timing är i början.
Billigare eller en annan sorts medeltida strid: För en långsammare maktfantasi med sköld och svärd, utan demoner, finns spel byggda helt kring att blocka och kontra som kliar liknande, till en bråkdel av priset på rea.
Vanliga frågor#
Hur lång är Doom: The Dark Ages? Runt 15 timmar för en fokuserad genomspelning av kampanjens 22 kapitel på normal svårighet, och 20 timmar eller mer om du jagar hemligheter och samlarobjekt.
Är Doom: The Dark Ages open world? Nej, men flera senare kapitel öppnar sig mot stora belägringsslagfält som blandar markstrid, mech-insatser och ridna avsnitt i en enda vidsträckt karta, närmare en stor linjär bana än en liten arena.
Finns det multiplayer eller co-op? Nej. Spelet är bara singleplayer. id Software har sagt att beslutet att hoppa över multiplayer togs specifikt för att skydda kampanjens omfattning och kvalitet.
Finns det ett easy-läge? Seriens välkända svårighetsstege finns, från en mycket förlåtande nivå upp till Nightmare, och den långsammare, parry-baserade striden är generellt lättare att lära sig än Eternals rörelsetunga loop.
Måste man ha spelat Doom (2016) eller Doom Eternal först? Nej. Som en prequel som utspelar sig flera generationer tidigare berättar The Dark Ages en avslutad historia, även om långvariga fans känner igen referenser till den Unholy Crusade som nämns i båda tidigare spelen.
Game Avant-omdömet#
Doom: The Dark Ages är en genuint modig uppföljare till två spel som redan hade hittat en vinnande formel, och det förfinar inte bara formeln utan byter ut dess centrala mekanik och ber spelaren lära sig på nytt hur en Doom-strid känns. Det är en verklig risk och den landar inte perfekt: mech- och drakavsnitten får slut på idéer innan kampanjen får slut på kapitel, några av belägringsbanorna sjunker under sin egen storlek, och skiftet bort från Eternals fart kommer att kosta spelet en del av det spelets mest hängivna fans för gott. Men Shield Saw i sig, ögonblicket då en väl läst parry gör en inkommande yxsvängning till ditt eget vapen, är en av de bästa enskilda mekaniker serien introducerat, och Argent D'Nur är en intressantare plats att slåss på än något av Eternals mer abstrakta världar. Det här är ett Doom som valde att vara bra på ett annat sätt i stället för en säkrare, snabbare version av det förra, och det valet förtjänar mer erkännande än de högljuddaste reaktionerna har gett det.
8 av 10 – ett långsammare, tyngre Doom som byter en älskad formel mot en ny och för det mesta visar att risken var värd det.