En gud som lärt sig bära sin son#
God of War är spelet där Santa Monica Studio tog en serie byggd på spektakel och ilska och byggde om den kring återhållsamhet. Det släpptes den 20 april 2018 till PlayStation 4, med en PC-version den 14 januari 2022. Kratos flyttar från grekisk till nordisk mytologi, den gamla fasta kameran byts mot en enda tagning som aldrig klipper, och karaktären går från en förbannad gud som slår sig fram genom Olympen till en far som inte vet hur han ska prata med sin son. Inget av det hade betytt något om combaten under ytan var tunn. Det är den inte. Resultatet är seriens bästa spel, och det vinner på att lita mer på en lugnare story och en enda vapenmekanik än något God of War tidigare.
Premissen går att säga på en rad. Kratos och sonen Atreus ska sprida Fayes aska, Atreus mamma, från den högsta toppen i de nio världarna, och resan avbryts hela tiden av gudar, monster och ett förflutet Kratos helst vill slippa tala om. Den nordiska miljön ger studion en ny rollista, med bland andra Baldur, Freya, Mimir och dvärgarna Brok och Sindri, och dramatiken behöver inte längre lutas mot Kratos gamla raseri.
Vad som gör God of War annorlunda#
Idén som bär hela spelet är Leviathan Axe och dess throw-and-recall-mekanik, och nästan allt annat är byggt för att den ska spela roll. När du kastar yxan mot en fiende eller en mekanism täcks den av is i några sekunder. Håller du in samma knapp kallar du tillbaka den, och den flyger genom Kratos hand och allt som står i vägen på hemvägen och gör skada. Kratos behöver inte ha yxan i handen för att fortsätta slåss. Du kan kasta den mot ett mål på andra sidan rummet, vända dig om och slåss mot fienden framför dig med bara nävarna i några sekunder, och sedan kalla tillbaka yxan mitt i ett svep för att avbryta den som är på väg att träffa dig bakifrån. Den loopen, kasta, slåss obeväpnad, kalla tillbaka, är spelets egentliga combatsystem. Många actionspel ger dig ett dussin nya leksaker och lägger de gamla på hyllan, men här fortsätter nya skills, enchantments och fiendetyper att belöna just den loopen under hela kampanjen på över 20 timmar.
Yxan är också ett pusselverktyg. Frusna mekanismer, avlägsna spakar och isbelagda portar förväntar sig alla ett kast, och pusslen är sällan utfyllnad. De flesta vaktar en Nornir chest med en permanent stat-uppgradering, antingen en Idunn Apple för max health eller ett Horn of Blood Mead för max rage. Hoppar du över pusslen hoppar du över spelets viktigaste permanenta utveckling vid sidan av armor, och spelet påpekar aldrig att du gör det valet. Därför känns utforskningen runt Lake of the Nine som verkliga upptäckter och inte som en checklista.
Combat: en yxa, en sköld och blad som kommer när de vill#
Varje fiende har en dold stun-mätare vid sidan av health-baren. Yxkast, slag med nävarna och heavy attacks fyller den på olika sätt, och när mätaren är full öppnas en kontextkänslig finisher som kan avgöra striden direkt. Systemet belönar att du blandar attacktyper i stället för att köra samma kombo, och där tjänar Atreus sin plats. Hans Shock Arrow gör fiender stunned på avstånd, och när hans egen skill tree växer börjar han ropa varning när någon är på väg att träffa Kratos bakifrån. Det gör honom mer till en gratis interrupt-knapp än en belastning som du måste eskortera.
Skölden är också utrustning och inte en fast del av kitet. Den första, Guardian Shield, ger ett enkelt block och en parry som, när du timar den mot en inkommande attack, gör de flesta vanliga fiender stunned utan att dra på den stun-resistance som ett vanligt block kostar. Senare sköldar ändrar parry-fönstret eller ger elementresistens, och du kan byta till vilken som helst när du hittat eller köpt den.
Blades of Chaos, Kratos signaturvapen från den ursprungliga trilogin, dyker inte upp förrän ungefär en tredjedel in i storyn, och låses upp av en händelse i handlingen i stället för en butik eller en kista. Det är ett medvetet val. Spelet håller inne dem för att göra en poäng om vem Kratos var och vem han försöker bli, och det fungerar, eftersom yxan då redan har bevisat att den klarar combat själv. När bladen väl kommer ger de snabba, breda eldkombos som fungerar bättre mot grupper än yxans tyngre slag mot enstaka mål, och de två vapnen kompletterar varandra i stället för att det ena gör det andra överflödigt.
Lake of the Nine: en hub som öppnas som en story, inte som en karta#
God of War är inte open world på det sätt Elden Ring eller Skyrim är. Strukturen är en lång central hub, Lake of the Nine, som gradvis öppnas upp när storyn ger Kratos nya verktyg för att nå delar som syntes men inte gick att komma åt en timme tidigare, plus separata realms som nås via Bifröst. Det är lätt att underskatta på en screenshot, eftersom inget ser ovanligt ut förrän du märker att en genväg du rodde förbi för tre timmar sedan nu leder till ett helt sidoområde du hade glömt. Sjön belönar att du håller ögonen öppna på ett sätt som en quest marker aldrig skulle göra, och den låtsas aldrig vara större än den är.
Ungefär halvvägs in i storyn öppnar Tyr's Vault och Tyr's Temple resor via Bifröst till fler realms, och där slutar spelet vara rent linjärt. Före det är nästan allt du hittar valfria favors, kistor och lore vid sidan av huvudspåret. Efter det får du ett skäl att lämna storyn en stund, och det skälet visar sig vara en del av spelets svåraste och bäst designade innehåll.
Story: ett tyst spel om en far som inte vet hur man är far#
Kratos tillbringar det mesta av kampanjen med att försöka låta bli att prata om sitt förflutna, och Atreus med att försöka bli den gud hans far uppenbart inte vill att han ska bli. Manuset håller båda trådarna tillbaka. Det finns inga långa monologer om sorg, bara korta, trevande samtal när ni rodd över sjön, en pojke som frågar en far som ännu inte har orden. Baldur, spelets antagonist, har en egen sak att hämnas och är ingen generisk slutboss, och hans mor Freyas båge, mellan att skydda sin son och inse vad han blivit, ger den senare delen av storyn en tyngd som marknadsföringen aldrig antydde. Det är ovanligt för ett AAA-actionspel att de starkaste ögonblicken är samtal i en roddbåt och inte bossfighterna runt omkring, och den balansen är en stor del av varför nystarten fungerar så bra.
Skills, armor och enchantments: tre system som alla spelar roll#
Progressionen går på tre separata lager, och hoppar du över något av dem blir spelet märkbart svårare än det behöver vara. XP, som du får från nästan allt, köper nya skills i separata träd för Kratos yxa, hans blad när de är upplåsta, en gemensam gren för sköld och general combat, och ett helt träd för Atreus pilar och callouts. Armor, som Brok och Sindri tillverkar av Hacksilver och material du hittar eller får av fiender, sätter bas-stats i Strength, Defense, Runic, Vitality, Luck och Cooldown, och tidigt är det nästan alltid effektivare att uppgradera ett befintligt set än att spara till ett nytt. Enchantments sätts separat i armor-socklar och ger elementeffekter eller stat-bonusar ovanpå grundutrustningen. Det är lätt att glömma dem tills ett väl valt set ger lika mycket överlevnad som en full armor-uppgradering. Inget av de tre systemen är missbart eller tidsbegränsat, så du slipper oroa dig för att ett tidigt val stängt dörrar.
Svårighetsgrad: fyra lägen och en riktig kurva på de två högsta#
Svårigheten väljs i början, och tre av de fyra lägena kan ändras senare utan att du börjar om. Give Me a Story tar bort det mesta av hotet i combat för dig som kom för Kratos och Atreus och inte för striderna. Give Me a Balanced Experience är det måttliga standardläget, som ändå förväntar sig att du lär dig stun-mätaren, parry-timingen och skill tree utan att kräva att du kan dem redan. Give Me a Challenge får fiender att slå hårdare och reagera snabbare från första timmen, och Give Me God of War är balanserat för den som redan kan alla mekaniker, närmast ett genomspelsläge för andra gången. Skillnaden mellan Balanced och Challenge är verklig, och att byta mitt i en fight, vilket spelet tillåter fritt på de tre första lägena, är ett bra sätt att hitta rätt nivå och ingen eftergift.
Muspelheim, Niflheim och Valkyrierna: det svåraste spelet gömmer sig i storyn#
Grundspelets bäst bevarade hemlighet är att dess valfria endgame är riktigt svårt på ett sätt som storyn aldrig är. Muspelheims eldtemade combat trials, som låses upp efter Tyr's Vault, trappar upp genom vågor, tidsstyrda fighter och begränsningar av förmågor, och belönar dig med Muspelheim Cinders som du spenderar hos en dold försäljare på några av grundspelets starkaste armor. Niflheim svarar med en slumpad, dimfylld labyrint där en giftig dimma dränerar health och bara kan motstås med ett begränsat korrosionsskyddande bröstplåt som fylls på vid utspridda braziers. Dess egen valuta köper mer high-end-utrustning från Sindris utpost. Båda är balanserade för en Kratos som nästan är maxad och inte en nystartad, och båda är mycket roligare andra gången du besöker dem än första.
De nio Valkyrierna står över båda. Var och en är en valfri bossfight utspridd över realms, och var och en är svårare än något obligatoriskt storymöte. Besegrar du tillräckligt många öppnas deras drottning Sigrún, som allmänt anses vara grundspelets svåraste strid. Inget av det krävs för att se eftertexterna, och inget av det bör provas tidigt. Det förutsätter ett maxat skill tree, högnivå-armor med enchantments och reflexer som slipats av allt det huvudstoryn redan lärt dig. Behandlat som det endgame det är ger innehållet ett storyfokuserat actionspel ett svårighetstak som kan mäta sig med genrespecialisterna, och det är den största anledningen till att ett första genomspel underskattar vad spelet har att erbjuda.
Alfheim och innehållet som ett snabbt genomspel aldrig ser#
Alfheim, som nås när storyn öppnat resor via Bifröst, är tekniskt sett valfritt från det ögonblick det blir tillgängligt, och just ordet tekniskt gömmer hur mycket man missar genom att behandla det som en engångsavstickare. Ljusalfernas konflikt har egna senare kapitel och egen utrustning, och inget av det dyker upp om du klarar första besöket och går vidare. Samma sak gäller Legendary chests i alla realms, som ser ut som Nornir chests men kräver ett specifikt verktyg eller en förmåga som Kratos får först senare i storyn. Ett realm du trodde var klart behöver alltså ofta ett andra besök när du har det verktyget. Brok och Sindris butiker fungerar likadant: sortimentet växer med storyn och sidoinnehållet, så om du tittar tillbaka efter ett klarat realm eller ett par favors hittar du ofta enchantments och armor som inte fanns där en timme tidigare. Inget av det är gömt bakom system som kräver en wiki. Spelet är bara tålmodigt med när det visar sig, och den som kör golden path missar det mesta utan att få veta vad.
Jämfört med God of War III och God of War Ragnarök#
God of War III, sista spelet i den ursprungliga grekiska trilogin, är spelet det här reagerar mot: fast kamera, ett kombosystem där man mosar knappar och en Kratos som definieras av raseri och spektakel. Det är högljuddare och snabbare i stunden, men nästan ingenting i det träffar som ett lugnt samtal på Lake of the Nine, och pussel- och progressionssystemen här är helt enkelt djupare. Är det bombastiska set pieces och en kortare speltid du vill ha av serien levererar III det på ett sätt som den här nystarten medvetet inte jagar.
God of War Ragnarök, den direkta uppföljaren som kom den 9 november 2022 till PS4 och PS5 och senare till PC i september 2024, förfinar nästan varje system som introduceras här, med fler vapen, en andra spelbar karaktär och en story som löser upp trådarna från det här spelet. Det är överlag det mer polerade spelet, men det förutsätter att du kan slutet och de sista avslöjandena i det här och är inte gjort för att spelas i fel ordning. Att spela det här först är inte ett tips, det är nästan ett krav för att Ragnarök ska landa som det är tänkt.
Är det värt pengarna?#
Till fullpris kostar spelet runt 40 till 50 euro på PC och konsol, och det har sålts långt under det regelbundet sedan 2019, ofta för långt under 20 euro under de stora rean. För pengarna får du ungefär 20 till 25 timmar på golden path, märkbart mer med favors och kistor, och en hel andra nivå av innehåll, Muspelheim, Niflheim och Valkyrierna, som de flesta aldrig rör vid i första genomspelet. New Game+ lägger till ett lager till när storyn är klar, och låter dig spela om med fullt endgame-gear mot nya fiendevarianter. Med så mycket djup redan till fullpris är det en av genrens enklaste rekommendationer nästan oavsett när du köper det.
Bästa plattform: PC, för upplåst frame rate, stöd för ultrawide och DLSS eller FSR på hårdvara som stöder det. PS5 är det säkraste konsolvalet, med ett gratis patch-läge för Performance som siktar på en 4K checkerboard-bild i 60 fps, eller ett Resolution-läge närmare originalets 30 fps. Det finns ingen separat betald PS5-utgåva, utan samma skiva eller nedladdning kör bara bättre på den nyare konsolen. PS4 går fortfarande att spela men är märkbart mjukare i hektiska fighter.
Text och tal: rösterna är bara på engelska på alla plattformar, med undertexter och gränssnitt på många språk.
Spela det här i stället om …#
Kortare: God of War (2005), det ursprungliga PS2-spelet, ger seriens gamla ilskedrivna spektakel på ungefär 10 timmar utan något av nystartens lugnare tempo.
Enklare: Give Me a Story i samma spel tar bort det mesta av combat-hotet och behåller varje storymoment, vilket är det snällaste sättet att se just det här spelet.
Billigare: Hellblade: Senua's Sacrifice är en liknande återhållen, mytinspirerad singleplayer-story med combat, till en bråkdel av priset och längden.
Vanliga frågor#
Hur lång är God of War? Runt 20 till 25 timmar på golden path med lite avstickare. Vill du se de flesta realms, kistor och favors och dessutom ta dig an Valkyrierna blir speltiden betydligt längre.
Är God of War open world? Nej. Det är byggt kring en central hub, Lake of the Nine, som öppnas allt eftersom storyn går framåt, plus separata realms som nås via Bifröst när storyn tillåter det.
Finns det co-op eller multiplayer? Nej. Det är rent singleplayer, och Atreus är en AI-kompis som spelet styr, inte en andra spelare.
Vilken svårighetsgrad ska man välja första gången? Give Me a Balanced Experience för de flesta. Give Me a Story är ett fullt rimligt val om du vill ha relationen och världen utan en riktig combat-utmaning.
Måste man ha spelat de äldre grekiska spelen först? Nej. Storyn står på egna ben och ger nykomlingar nog med bakgrund om Kratos förflutna för att följa allt som spelar roll.
Ska man spela det här före God of War Ragnarök? Ja. Ragnarök är en direkt fortsättning som förutsätter att du redan vet hur den här storyn slutar.
Några obligatoriska fighter är dessutom märkbart svårare än innehållet runt omkring, särskilt på Give Me a Balanced Experience eller högre, och de överrumplar nya spelare just för att inget före dem signalerat en topp. Inget av dem kräver något spelet inte redan gett dig. Lösningen är nästan alltid densamma: kolla om armor-setet uppgraderats på sistone, om du har outnyttjad XP i skill-menyn, och om Atreus utrustning och skills hållit jämna steg med Kratos, för det är lätt att lägga alla resurser på fadern och glömma att sonens stats spelar lika stor roll när en fight börjar gå åt fel håll.
Game Avant-omdömet#
God of War är inte friktionsfritt. Den låsta kameran krånglar ibland i smala korridorer, Blades of Chaos prövar ditt tålamod innan de belönar det, och armor-uppgraderingar kräver sällan lika mycket uppmärksamhet som skill tree. Inget av det ändrar vad spelet gör rätt, vilket är nästan allt som är viktigt. En enda vapenmekanik som förblir intressant hela speltiden, en hub som avslöjar sig själv i stället för att serveras på ett fat, och en story om en far och en son som förtjänar sina tysta ögonblick i stället för att utropa dem, blir tillsammans en nystart som förbättrade en älskad serie genom att sänka tempot i stället för att höja volymen. Det valfria endgame räcker som bevis, Muspelheim, Niflheim och nio Valkyrier som de flesta aldrig ser: det fanns ingen anledning att fylla ut storyn för att paketet skulle kännas komplett.
9 av 10 – en far-och-son-story med en av de bäst byggda vapenmekanikerna i modern action runt omkring sig.