Ett kungarike som inte är dig något skyldigt#
Det gick ungefär sex år mellan att Hollow Knight: Silksong tillkännagavs 2019 och att det släpptes den 4 september 2025, och nästan ingenting av den väntan syns som försiktighet på skärmen. Team Cherry, den lilla australiska studion bakom originalet, har byggt en uppföljare som byter ut förstaspelets tålmodiga utforskande tempo mot något vassare och mycket mindre förlåtande. Den tystlåtne, kringvandrande Knight har bytts mot Hornet, en karaktär med namn, röst och en needle som hon tydligt är förbannad över att behöva använda igen. Resultatet är en av de tätaste och bäst stridsdesignade metroidvanias på flera år, och också en som kommer att visa om den beskrivningen låter lockande eller utmattande.
Premissen är enkel nog att rymmas i en mening. Hornet, en gång Hallownests prinsessa och beskyddare, tas till fånga av kultistinsekter som kallas Choirbugs och släpas till Pharloom, ett kungarike hon aldrig sett, för att levereras till något som heter Grand Mother Silk högst upp i en avlägsen Citadel. Hon tar sig ut ur buren innan hon kommer fram, och resten av spelet är vägen tillbaka uppåt, på sina egna villkor, för att ta reda på varför hon fördes bort och vad som väntar på toppen. Team Cherry klär inte upp premissen med en tutorial eller en quest log. De ger Hornet en needle, släpper av henne längst ner i Pharloom och låter landets geografi sköta resten av berättandet.
Vad som gör Silksong annorlunda#
Den idé som formar allt annat i Silksong är att Hornet är byggd för att vara aggressiv, och spelet är byggt för att straffa den som glömmer det. Där Knight i originalet tålde hugg, healade långsamt och hade råd att vara tålmodig, rör sig Hornet som någon som redan har bestämt sig för att tålamod är en förlorande strategi. Hon dashar längre, pogoar på fiender och hinder med bättre kontroll, och hennes needle-attacker kommer snabbare än Knights nail någonsin gjorde. Hennes healing, Bind, är det tydligaste uttrycket för designen: den kostar hela hennes Silk-pool på en gång och inte bara en bråkdel, så att heala mitt i en fight är inte en trygg reträtt utan ett riktigt vågspel om huruvida de närmaste sekunderna går bra. Silk byggs bara upp genom att träffa, vilket betyder att dra sig undan för att heala sällan är ett alternativ som Silksong vill att du ska välja. Hela movesetet argumenterar för att rätt svar på en svår fight är att bli bättre på den, inte att sakta ner den.
Hornets needle och ekonomin kring Silk#
Stridssystemet bygger på två resurser som hela tiden drar åt olika håll. Silk driver både healing och Silk Skills, mer aggressiva specialattacker som utrustas via Hornets Crest, och den fylls bara genom lyckade attacker. Varje beslut om att spendera den på anfall eller spara den till en heal tas därför under press och inte i lugn och ro. Själva needle uppgraderas under spelets gång hos smeder gömda runt om i Pharloom, vilket höjer både grundskadan och vad Silk Skills kan åstadkomma. Resultatet är en stridsloop som belönar att läsa en fiendes uppladdning och straffa den direkt, i stället för den försiktigare rytmen med stick och reträtt som Hollow Knight tillät. Fiender som är designade efter den filosofin, snabba och aggressiva insekter som stänger avståndet fort och hotar med flera träffar innan Hornet hunnit återställa sig, är vanliga redan från första timmen, och de gör det tydligt tidigt att Silksong förväntar sig en annan sorts spelare än föregångaren.
Crests och tools ersätter charms#
Charm-systemet från första spelet är borta och har ersatts av två system som hänger ihop: Crests och Tools. En Crest är i praktiken en loadout som ändrar Hornets grundläggande moveset, antalet tool-slots och vilka Silk Skills hon kan använda, och att byta mellan Crests som den första Hunter's Crest och senare alternativ förändrar hur samma fight måste angripas. Tools bygger ovanpå det ramverket och är färgkodade efter funktion: röda tools är aktiva föremål med begränsad användning, som kastvapen och fällor, och fylls på med Shell Shards när du vilar vid benches. Blå tools är passiva defensiva uppgraderingar, gula tools förstärker anfall eller utforskande, och vita tools är de Silk Skills som hör till en viss Crest. Att tillverka nya tools och utöka hur många man kan bära sker vid benches runt om i Pharloom, vilket gör pauserna mellan striderna till riktig build-planering och inte ett menyjobb. Det är ett mer flexibelt system än charms någonsin var, men det betyder också att en dåligt vald loadout inför en bossfight är spelarens misstag och inte spelets.
Pharloom: en värld byggd för att bestigas#
Där Hallownest breddade sig mest nedåt och utåt är Pharloom uttalat vertikalt: hela storyn är en klättring från djupet mot Citadel på rikets topp, och kartan speglar det med städer, tunnlar och farliga genvägar som är staplade på varandra i stället för utspridda platt. Precis som i originalet måste kartan för varje område köpas eller hittas innan den blir läsbar, och tills dess är Pharloom medvetet förvirrande, vilket tvingar fram riktig navigering i stället för att jaga ikoner. Bell-towns fungerar som hubbar och trygga punkter mellan sträckor av fientlig terräng, och spelet belönar backtracking genom dem när nya rörelseförmågor öppnar genvägar som tidigare var envägsfall. Hemligheter göms bakom falska väggar, silk-trådbroar som bara syns från vissa vinklar och sidovägar som leder till helt valfria bossar i stället för enkla skattrum, vilket gör att utforskandet känns lönt långt efter den punkt där de flesta metroidvanias börjar återanvända sina idéer.
Bossar som inte ber om ursäkt#
I bossgalleriet syns både spelets ambition och dess hårda sida som tydligast. Moorwing, en av de första riktiga väggarna, är en oregelbunden flygare vars störtdykande attacker kräver en helt annan läsning än de markbundna striderna före, och det är ofta första gången nya spelare märker att spelet bytt tempo. Trobbio återkommer genom storyn i en allt tuffare form, snabbare och hårdare varje gång han dyker upp, vilket gör en enda namngiven fiende till ett löpande mått på hur mycket spelaren har blivit bättre. Lace, som man möter relativt tidigt, är snabb, straffar knappmosande rakt av och kommer tillbaka senare i en form med tre faser och ett större moveset som är betydligt mer aggressivt än första mötet, och som till slut mynnar ut i Lost Lace, en korrumperad version av samma karaktär som utgör spelets sanna slutstrid. Det som binder ihop striderna är att nästan ingen av dem känns orättvis vid nya försök: mönstren går att läsa, luckorna är riktiga, och att förlora tjugo gånger i rad betyder oftast att spelaren ännu inte hittat rätt rytm och inte att striden är trasig.
En story som Pharloom håller på armlängds avstånd#
Silksong berättar sin story på samma sätt som originalet: sparsamt, och mest genom världen snarare än genom cutscenes. Hornet har korta, torra repliker den här gången, vilket ger äventyret en tydligare utgångspunkt än den tystlåtne Knight någonsin gav, men handlingen måste fortfarande pusslas ihop av NPC-dialog, itembeskrivningar och hur Pharlooms ruiner är uppbyggda. Weavers, spindelliknande insekter som en gång tjänade ett väsen vid namn Grand Mother Silk, ligger i centrum av varför Hornet togs, och Citadel på rikets topp visar sig vara mindre en helig plats än en fälla byggd just kring det hennes kropp kan producera. Inget av detta levereras som exposition. Det kommer fram gradvis, genom karaktärer man möter under klättringen och genom förfallet i Citadels pilgrimsdyrkande kultur ju närmare Hornet kommer, och det gör att skrivandet hålls i linje med stämningen i stället för att bryta den.
En värld byggd av mer än en siluett#
Pharlooms regioner skiljer sig tillräckligt mycket i ton för att ingen timme i spelet ser ut som en annan. Tidiga bell-towns känns nästan pastorala mot den fientliga omgivningen, och deras klockor används bokstavligen som landmärken och senare som verktyg för att lösa miljöpussel kopplade till Hornets silk-förmågor. Djupare regioner byter den värmen mot kollapsande infrastruktur, översvämmade tunnlar och sådana vertikala schakt som får klättringen på kartan att kännas fysisk snarare än abstrakt. Det som binder ihop hela landet visuellt är Team Cherrys handritade art, fortsatt något av det mest detaljerade pixel- och bläckinspirerade arbetet i genren, och Christopher Larkins musik, som skiftar från stilla, stråkdrivna teman i bell-towns till dissonanta, rytmiska stycken i samma stund som en boss-arena öppnas. Det audiovisuella hantverket nämns sällan som ett huvudargument eftersom diskussionen om svårighetsgraden tenderar att svälja allt, men det gör lika stor nytta som striderna för att Pharloom ska kännas som en levande plats och inte en rad arenor förbundna med korridorer.
En svårighetskurva utan nåd#
Silksongs svårighetsgrad har varit den mest omdebatterade delen av spelet sedan lanseringen, och debatten är befogad. Spelets grundnivå ligger ungefär där Hollow Knights slutspel låg, men Hornet börjar utan de charms, den health och de uppgraderingar en Knight-spelare skulle ha samlat på sig vid den punkten. Tidiga fiender som gör proportionellt stor skada slår därför mycket hårdare på en ny sparfil än förstaspelets kurva någonsin gjorde. Rosaries, valutan för tools, kartnålar och tjänster, är så knappa under de första timmarna att vissa uppgraderingar känns låsta bakom tur lika mycket som skicklighet, och flera boss-arenor ligger i slutet av långa, farliga runbacks som straffar en död nästan lika hårt som bossen själv. Team Cherrys egen första stora patch efter lanseringen mjukade upp några av de vassaste tidiga mötena och justerade en del av balansen, vilket tyder på att studion själv ansåg att den första kurvan blev hetare än avsett, även om den övergripande svårighetsgraden fortfarande är hög med avsikt och inte av misstag. Inget av detta gör Silksong orättvist, snarare kompromisslöst: det är ett spel som förutsätter att du accepterar att misslyckas om och om igen som en del av upplägget, och det ber aldrig riktigt om ursäkt för den förutsättningen.
Ny på genren? Börja här#
Silksong är inte den enklaste ingången till metroidvanias, men några vanor gör de första timmarna betydligt lättare att överleva. Prioritera uppgraderingarna Silk Heart och Silk Spool som ökar healing-kapaciteten innan du jagar offensiva tools, eftersom överlevnad löser fler tidiga problem än ren skada. Köp kartan till varje nytt område av dess kartograf så fort den finns, i stället för att utforska blint, eftersom Pharlooms uppbyggnad straffar gissningar hårdare än Hallownest gjorde. Vila vid benches ofta för att fylla på Shell Shards till användbara tools, eftersom att gå in i en bossfight med en tom röd tool-slot tar bort alternativ som striden är designad kring. Och se en tidig vägg som Moorwing som en signal att farma Rosaries i närheten och uppgradera needle, snarare än att pressa vidare underlevlad, eftersom Silksong oftare låter en tålmodig spelare komma ikapp än en stressad spelare hoppa över steg.
Jämfört med Hollow Knight och Metroid Dread#
Hollow Knight är den oundvikliga jämförelsen, och Silksong är både tydligt dess uppföljare och tydligt ett svårare, snabbare spel byggt på samma skelett. Hallownests vemodiga, långsammare rytm gav spelarna utrymme att lära sig i egen takt. Pharloom förutsätter en spelare som redan behärskar genrens grammatik och lägger de tidiga striderna därefter. Den som tyckte att det valfria innehållet i första spelet, Path of Pain, Radiance och de plattformsutmaningar som hör till det sanna slutet, var höjdpunkten och inte en uthållighetsprövning, känner sig hemma nästan direkt i Silksong. Den som mest gillade Hallownest för den långsammare, sorgsnare stämningen kan tycka att Pharlooms ständiga press är mindre bekväm, trots att konstnärskapet under ytan är lika starkt.
Metroid Dread är den rättvisare jämförelsen utanför serien, eftersom båda spelen bygger striderna kring snabba, straffande möten snarare än den långsammare utslitningen som äldre metroidvanias föredrog. I Dread är spänningen koncentrerad till scriptade stealth-jakter med EMMI och en hård reset vid misslyckande. Silksong sprider samma press över nästan varje möte, eftersom vanliga fiender rutinmässigt hotar med flera träffar på ett sätt som Dreads fotfolk sällan gör. Dread är därför den tajtare och mer kontrollerade upplevelsen, med en speltid på under hälften av Silksongs. Silksong är den större, stökigare och mer generösa, och byter en del av den precisionen mot ett rike som är stort nog att verkligen gå vilse i.
Är det värt pengarna?#
För 19,99 dollar är Silksong prissatt närmare en indiesläpp än det spel med 40 till 60 timmars innehåll det faktiskt är, och den skillnaden är det starkaste argumentet för att köpa det utan att vänta på rea. Ett fokuserat genomspel till eftertexterna ligger runt 20 till 30 timmar beroende på hur mycket valfritt innehåll man hoppar över, ett fullständigt genomspel som tar sidoinnehåll ligger närmare 40 till 45 timmar, och en riktig 100-procentig sparfil, alla bossar, alla tools, alla områden, sträcker sig förbi 60 timmar för de flesta. Väldigt få spel i någon genre ger så mycket innehåll till det priset, och efterfrågan vid lanseringen, som en kort stund överbelastade butikerna på PC, Xbox och PlayStation samt Nintendo eShop, visade hur medvetna spelarna redan var om det värdet.
Silksong finns till PC, Mac och Linux, PlayStation 4 och 5, Xbox One och Xbox Series X|S samt Nintendo Switch och Switch 2. På PC går det bra även på blygsam hårdvara och fungerar fint på Steam Deck, eftersom spelets handritade 2D-grafik aldrig förlitar sig på den sortens shader-tung rendering som ger stutter i större 3D-släpp. Spelet fanns också i Xbox Game Pass från första dagen, vilket är värt att väga in för den som redan har ett abonnemang innan man betalar fullpris någon annanstans.
Spela det här i stället om …#
Kortare: Blasphemous 2 är en tajtare metroidvania på ungefär 15 timmar med liknande straffande strider och en mycket mindre karta att lära sig.
Enklare: Ori and the Will of the Wisps behåller genrens fokus på utforskande och plattformande, men satsar mycket mer på spektakel och förlåtelse än på straffande strider.
Billigare eller mer casual: Det första Hollow Knight är ofta nedsatt långt under Silksongs pris och är fortfarande den mjukare vägen in i samma värld och med samma regler.
Vanliga frågor#
Hur långt är Hollow Knight: Silksong? Runt 20 till 30 timmar för ett fokuserat genomspel till eftertexterna, 40 till 45 timmar för ett fullständigt genomspel med sidoinnehåll, och över 60 timmar för en komplett sparfil där alla bossar, tools och områden är hittade.
Är det svårare än originalet? Ja, märkbart i de första timmarna, eftersom Hornet börjar utan de uppgraderingar som en veteran-Knight har samlat på sig och flera tidiga bossar gör skada som är avvägd närmare första spelets slutskede.
Finns det co-op? Nej. Silksong är ett singleplayer-spel från början till slut, utan co-op eller competitive-lägen.
Finns det en svårighetsinställning? Nej, det finns ingen justerbar svårighetsgrad. Tool-loadouts, val av Crest och att grinda uppgraderingar är de enda sätten att göra enskilda fighter mer hanterbara.
Måste man ha spelat Hollow Knight först? Nej, storyn står på egna ben med en ny huvudperson och en ny miljö, även om återvändande spelare känner igen karaktärer och lore från Hallownest invävda i Pharlooms bakgrund.
Finns det på Steam Deck? Ja, den handritade 2D-grafiken går smidigt på Steam Deck utan de problem med shader-kompilering som drabbar många moderna 3D-spel.
Var lanseringen smidig? Efterfrågan överträffade butikerna snarare än spelet: butikssidorna på Steam, Xbox och PlayStation, liksom Nintendo eShop, gick kort i kvav under trafiken de första minuterna efter releasen, men själva spelet fungerade när det väl var köpt och butikerna återhämtade sig snabbt.
Game Avant-omdömet#
Hollow Knight: Silksong är inte en mjukare, mer polerad version av föregångaren som byggts för att vinna över dem som första spelet tappade. Det är en svårare, snabbare och mer krävande uppföljare som förutsätter att den som tar upp den redan vill ha precis det, och den levererar på den förutsättningen med en del av den bästa bossdesignen och världsuppbyggnaden genren har sett på flera år. Skavankerna är verkliga: de första timmarna begär mer av en ny sparfil än de kanske borde, Rosaries är knappa längre än vad som känns nödvändigt, och några runbacks straffar en död mer än striderna som orsakade den. Inget av det ändrar vad Pharloom faktiskt är när systemen väl faller på plats, nämligen ett rike byggt med total självklarhet om att kampen genom det är hela poängen och inte ett fel som ska patchas bort.
9 av 10 – en enorm, obeveklig metroidvania som oftare förtjänar sin svårighetsgrad än missbrukar den.