En uppföljare som vidgar i stället för att upprepa#
Kingdom Come: Deliverance II är vad som händer när en studio tar de märkligaste och mest omstridda delarna av ett kultrollspel och bestämmer sig för att svaret aldrig var att slipa ner dem. Spelet är utvecklat av Warhorse Studios, ges ut av Deep Silver och kom den 4 februari 2025 till PC, PlayStation 5 och Xbox Series X|S. En Nintendo Switch 2-version är planerad till 2027. Handlingen börjar två dagar efter att första spelet slutar. Henry av Skalitz är nu squire åt Sir Hans Capon, och de är på diplomatiskt uppdrag till Lord Otto von Bergow på Trosky Castle, mitt i kriget mellan Sigismund och Wenceslas som slår sönder Böhmen år 1403. Uppdraget går åt skogen nästan direkt, och därefter öppnar sig spelet mot två regioner som är så stora att originalets Rattay-dal ser ut som en övningsbana. Det som gör det till ett riktigt kliv framåt, och inte bara en större version av samma sak, är hur konsekvent alla system matar varandra: strider, reputation, alchemy och dialog hänger ihop. Därför slutar simulationen kännas som en hög mekaniker och börjar kännas som en plats.
Det som gör Kingdom Come: Deliverance II annorlunda#
Spelets bärande idé är att Henrys värld inte nollställs när han byter by. Stjäl du en höna i en by i Trosky blir det inte bara en flagga som ger dig en bounty. Stölden minns av dem som såg den, kopplas till hur Henry såg ut och vad han hade på sig, och följer med om någon känner igen honom i samma rock längre fram. Reputation i Kingdom Come: Deliverance II räknas separat för varje ort, och den reagerar inte bara på vad Henry gör utan också på hur han ser ut när han gör det. Blodstänkt rock och smutsigt ansikte gör att han blir avvisad på Kuttenbergs finare värdshus, även om han aldrig gjort något olagligt där. En ren, adlig dräkt öppnar dörrar som en stulen mössa slår igen. Det här är ingen dold siffra som i tysthet puttar på dina dialogval. Det syns tillräckligt tydligt för att du ska kunna gå in på ett torg, se hur köpmännen reagerar och direkt förstå att Henry behöver ett bad innan han försöker prata sig in någonstans. Få rollspel gör utseende och lokalt minne så centrala för hur världen behandlar dig, och det är just det som får Böhmen att kännas bebott och inte uppställt.
Combat: äntligen värt att lära sig på riktigt#
Warhorse har byggt om combat från grunden, och det är den enskilt största förbättringen jämfört med originalet. Det gamla combohjulet med fokus på stamina är borta. I stället har du fyra attackriktningar – högt, lågt och båda sidor – och combos som Henry kan kedja ihop när ett vapens moveset låsts upp genom träning och övning. Kärnan är Master Strike: slår du i samma riktning och i samma ögonblick som fiendens markerade hugg pareras det helt och du får en motattack. Att lära sig läsa motståndarens uppvridning i stället för att mosa attackknappen är skillnaden mellan ett tidigt kok stryk i ett krogbråk och en ren duell senare i spelet. Perken köper du inte med en skill point. Du måste förtjäna den genom att träna hos en kringresande fäktmästare vid namn Tomcat i ett nomadläger, vilket passar spelets vana att låta dig bevisa att du kan något i stället för att bara levla upp i det abstrakta. Nya vapentyper, bland annat crossbows och tidiga hand cannons, ger avståndsstrid som känns lagom klumpig för tiden. Omladdningen är så långsam och högljudd att det går bra att överfalla en ensam vakt, medan det är rena självmordet att starta en eldstrid mot tre.
Systemet är inte förlåtande i början, och det är ett medvetet pris. Henry börjar svagare än det mesta han möter, och två eller tre beväpnade motståndare kan fortfarande sluta illa även när du fått grunderna att sitta. Svårighetskurvan är ärlig och inte straffande för sakens skull: den speglar en ung squires faktiska skicklighet. Men det innebär att ditt första riktiga krogbråk eller bakhåll kan kännas som en vägg innan det blir en rytm.
Trosky och Kuttenberg: två regioner som inte liknar varandra#
Kartan är delad i två sammanlänkade regioner som tillsammans täcker ungefär 50 kvadratkilometer, mycket mer än originalets enda dal. Trosky är den mindre av dem: ett nät av byar, kvarnar och skogar, plus en borg på en kulle med tvillingtornen the Maiden och the Crone. Det spelar sig som en större och mer självsäker version av första spelets Böhmen på landsbygden, med tajta små samhällen där ett enda rykte hinner nå tre byar innan kvällen. Kuttenberg är den större regionen och byggd kring den historiska silverstaden Kutná Hora. Det är spelets paradnummer, en muromgärdad stad med tydliga stadsdelar, skrån, ett fungerande myntverk och en undre värld som följer sina egna regler, helt skild från Troskys skvaller på landsbygden. Henry kan vara ett betrott ansikte i den ena regionen och en efterlyst tjuv i den andra, samtidigt, och spelet mjukar aldrig upp den spänningen för din bekvämlighets skull. Att ta sig mellan dem känns mindre som att byta bana och mer som att byta samhällsordning.
Alchemy, lockpicking och värdet av att göra saker för hand#
Kingdom Come: Deliverance II håller fast vid originalets idé att skills är något Henry gör med händerna, inte siffror som tickar upp av sig själva. Alchemy är en riktig tillagningsprocess: du mal ingredienser i en mortel, passar hur länge blandningen kokar och lägger i beståndsdelarna i rätt ordning och i rätt ögonblick. Går något snett får du en svagare, eller till och med skadlig, dryck i stället för ett platt felmeddelande. Lockpicking använder ett fysiskt tumbler-system som belönar en stadig hand mer än ett statistikblad, och pickpocketing är ett timingminispel som blir mindre förlåtande ju närmare offret är att upptäcka Henry. Inget av det går snabbt, och det är inte meningen att det ska göra det. Poängen är att Henrys utveckling, från en squire som bränner fingrarna på en enkel läkedryck till någon som kan brygga en Bane Potion eller Marigold Decoction under press, är något du själv måste bygga genom upprepning och inte något en meny delar ut på level tio. Det är långsammare än vad de flesta rollspel vågar vara, men också ett av de få ställen där karaktärens skicklighet och din egen vana vid systemet faktiskt följs åt.
Stealth och priset för att bli sedd#
Stealth i Kuttenbergs bakgator och Troskys sovande byar bygger på synlighet, ljud och ett schema där NPC:erna faktiskt sover på natten i stället för att stå på vakt i evighet. Mörka kläder hjälper Henry att inte synas, tung rustning gör honom så bullrig att han kan väcka ett helt hus, och vakter går fasta rundor som en tålmodig spelare kan lära sig och utnyttja. Haken är att det är dyrt att åka fast, även en enda gång. Ett misslyckat inbrott kan göra en vänlig by fientlig i flera dagar, och reputation-förlusten efter en stöld som upptäcks räcker ofta mycket längre än själva stölden. Det belönar tålamod på ett sätt som få open world-spel orkar med längre. Samtidigt börjar grundslingan, att spana in ett hus, vänta på rätt tillfälle och ta värdesaker att sälja till en hälare, upprepa sig över Kuttenbergs dussintals liknande tillfällen runt halva spelet.
Berättelsen: Henry, Hans Capon och ett krig ingen av dem valde#
Berättelsen behåller Henrys perspektiv som lågt född i en konflikt som styrs av adelsmän han inte helt kan lita på. Men Hans Capon får en mycket större roll än den komiska sidokaraktär han var i första spelet. Deras par, en arrogant ung herre och smedens son som tvingas hålla honom vid liv och nykter, blir hela historiens känslomässiga ryggrad. Manuset har tålamod att låta vänskapen förskjutas under krigets tyngd i stället för att hoppa rakt till blodsbrödrasentimentalitet. Politiken kring tronföljdskriget mellan Sigismund och Wenceslas hålls jordnära, med konkreta svek och konkreta personer i stället för stora tal, och spelet litar på att du själv kan lista ut vem som går att lita på utifrån hur folk beter sig, inte utifrån hintar i dialogrutan. Det är ingen handling byggd för stora twists. Den är byggd för att små vändningar ska hopa sig långsamt, och det passar ett spel som är så konsekvent med konsekvenser i allt annat.
Svårighetsgrad och vem spelet egentligen är till för#
Det här är inget spel som mjukar upp sig för en bred publik, och det är bättre för det. Skill checks i dialoger bygger på riktiga värden som Henry tränat upp genom att använda dem, inte på tärningsslag förklädda till samtalsval. En Henry med låg Charisma i en smutsig rock misslyckas helt enkelt med övertalning som en välklädd och vältalig version av samma karaktär skulle klara utan problem. Combat förutsätter att du faktiskt vill lära dig rytmen i parry och riposte och inte ser den som ett hinder mellan två quests. Inget av det är oåtkomligt, men det kräver ett tålamod som många moderna open world-rollspel inte längre begär av sin publik. Tyckte du att första spelets hårda realism var tröttsam snarare än belönande, utan snabba målmarkörer på kartan och med sparande kopplat till en förbrukningsvara innan senare patchar luckrade upp det, så får du mer av samma sak här. Skillnaden är ett decennium till av hantverk.
DLC och vad som hänt sedan release#
Warhorse har lovat tre story-expansioner genom ett expansion pass. Brushes with Death, som kom sommaren 2025, följer Henry tillsammans med en mystisk kringresande konstnär som har ett förflutet värt att dölja. Legacy of the Forge, som kom den 9 september 2025, låter Henry hjälpa till att återställa smedjan efter sin fosterfar Martin och bevisa sig som smed. Mysteria Ecclesiae skickar honom till Sedletz Monastery för att stoppa en sjukdom som sprider sig. Ingen av de tre behövs för att förstå eller klara huvudkampanjen, och var och en är en fristående avstickare snarare än ett kapitel i grundhistorien. Utöver DLC:erna har Warhorse släppt en jämn ström patchar, bland annat en stor uppdatering i maj 2025 som förbättrade quest-stabiliteten och prestandan och lade till ett minispel med hästkapplöpning. Den rättade en rejäl andel av buggarna och stuttern som präglade de första veckorna.
Prestanda: knackigt vid release, stabilare nu#
Spelet som kom den 4 februari 2025 var inte problemfritt. På alla tre plattformar rapporterades stutter, enstaka krascher och ett fåtal questblockerande lägen under de första veckorna, och framför allt Kuttenbergs storlek belastade streaming och frame pacing, även på PC-hårdvara som borde klarat det med marginal. Inget av det var så allvarligt att spelet blev ospelbart för de flesta, men den som köpte vid release köpte en version som behövde de patchar som kom efteråt. Warhorse har skött uppföljningen riktigt bra, och särskilt majuppdateringen 2025 löste en stor del av de rapporterade problemen. Ett och ett halvt år senare är spelet betydligt stabilare än det som släpptes. Det är ändå värt att läsa de senaste patch notes innan du börjar på en ny plattform, eftersom ett så systemtungt spel tenderar att dra fram nya kantfall vid varje större uppdatering.
Jämfört med första Kingdom Come: Deliverance och Red Dead Redemption 2#
Den mest givande jämförelsen är med första Kingdom Come: Deliverance, och uppföljaren är bättre på i stort sett alla punkter: två regioner i stället för en, ett stridssystem som äntligen belönar skicklighet snarare än stamina-hushållning, och ett reputation-system med mycket mer nyans än originalets rakare ryktbarhet-och-skandal-mätare. Det första spelet hade en råhet som det här ibland förlorar. Rattay kändes mindre och stökigare på ett sätt som gjorde varje tidig kamp personlig, medan Kuttenbergs skala ibland sväljer den närheten till förmån för ren bredd. Red Dead Redemption 2 är den rättvisare jämförelsen när det gäller ambition. Båda spelen bygger världar som reagerar på utseende, rykte och små val med ovanlig detaljrikedom, och båda kräver tålamod som de flesta open world-spel inte ber om. Red Deads version är inpackad i förlåtande mekanik och ett mer filmiskt tempo. Kingdom Come: Deliverance II är råare, svårare att lära sig och mer villigt att låta dig misslyckas i ett socialt möte eller en duell för att du faktiskt inte var bra nog än, inte för att spelet ville ha ett dramatiskt ögonblick. Är Red Dead den polerade versionen av en levande värld, så är det här den som kräver att du förtjänar den.
Är det värt pengarna?#
Grundspelet kostar normalt runt 60 dollar eller euro, och en Gold Edition samlar säsongspasset med de tre expansionerna. Priset är alltså som för ett rollspel i fullpris, och innehållet står för det: ungefär 50 till 60 timmar om du mest håller dig till huvudberättelsen, närmare 80 timmar för en vanlig genomspelning med sidoinnehåll i båda regionerna, och långt över 120 timmar för den som vill se allt i Trosky och Kuttenberg. Vissa uppskattningar sätter en fullständig completionist-runda över 150 timmar. DLC:erna lägger till fler timmar men behövs inte för att klara grundhistorien. PC är starkaste plattformen om din hårdvara klarar Kuttenbergs täta folkmassor och interiörer med stabil frame rate, medan PlayStation 5 och Xbox Series X|S ger en stabilare och mer förutsägbar upplevelse om du inte vill pilla med inställningar. Full röstskådespelning finns på engelska, tjeckiska, franska, tyska, japanska och europeisk spanska, och dessutom finns undertexter på flera andra språk, bland annat polska, ryska och båda formerna av kinesiska. Tysktalande spelare får hela upplevelsen med tal.
Spela det här i stället om …#
Kortare: Pentiment, Obsidians narrativa rollspel i en lika detaljrik medeltida värld, ger dig en tajtare historia på 15 till 20 timmar med samma fokus på konsekvenser, men utan stridssystemets inlärningskurva.
Enklare: Första Kingdom Come: Deliverance är en snällare och mindre variant av samma simulationstunga rollspel, för dig som vill jobba dig upp till uppföljarens skala.
Billigare eller mer förlåtande: Kynseed, eller en nedsatt kopia av första Kingdom Come: Deliverance på rea, byter en del djup mot lägre pris och mindre tidsåtgång, men behåller en liknande medeltida och systemdriven känsla.
Vanliga frågor#
Hur långt är Kingdom Come: Deliverance II? Ungefär 50 till 60 timmar om du bara följer huvudberättelsen, runt 80 timmar för en vanlig genomspelning med sidoinnehåll och långt över 120 timmar om du vill klara allt i båda regionerna.
Är Kingdom Come: Deliverance II open world? Ja. Spelet består av två stora sammanlänkade regioner, Trosky och Kuttenberg, på ungefär 50 kvadratkilometer tillsammans, och det finns inga laddningsskärmar mellan dem.
Finns det co-op eller multiplayer? Nej. Det är ett rent singleplayer-spel från början till slut, utan co-op eller konkurrerande lägen.
Finns det någon svårighetsgrad att välja? Det finns inget klassiskt lätt eller svårt läge. Skill checks i strid och dialog skalar efter Henrys egna tränade värden och inte efter ett svårighetsreglage, men vissa tillgänglighets- och kontrollinställningar finns.
Måste man ha spelat första Kingdom Come: Deliverance? Nej, spelet går igenom det viktigaste tidigt. Har du spelat originalet känner du dock igen fler namn, relationer och interna skämt.
Är spelet stabilt vid release, eller ska man vänta på patchar? Versionen som kom i februari 2025 hade märkbar stutter och ett fåtal questblockerande buggar. En stor uppdatering i maj 2025 och senare patchar har löst de flesta av de större problemen, och dagens version är betydligt stabilare.
Game Avant-omdömet#
Kingdom Come: Deliverance II försöker inte vara det största eller flashigaste historiska rollspelet på marknaden, och det behöver det inte. Det spelet gör bättre än nästan allt annat i genren är att få världen att minnas Henry: hans kläder, hans brott, hans rykte på tre olika värdshus. Det gör varje beslut till något som lever längre än questen det kom från. Combat belönar äntligen det tålamod det kräver, de två regionerna skiljer sig tillräckligt för att motivera sin storlek, och alchemy och lockpicking får skicklighet att kännas som något du byggt själv och inte bara låst upp. Stuttern vid release och en sträcka av Kuttenbergs sidoinnehåll som lutar för hårt på samma stöldslinga gör att det inte blir felfritt, och strid till häst är fortfarande det enda system Warhorse inte knäckt. Inget av det ändrar att det här är den mest kompletta versionen hittills av en idé som få andra studior ens vågar sig på: ett rollspel som låter världen bära ett agg.
9 av 10 – en krävande och djupt systemisk uppföljare som äntligen gör Böhmens minne till genrens bästa mekanik.